Sergeant Bouvir var även tränare för denna grupp där alla gjorde vad som helst för att bli befordrade.
   De skulle även svika varandra för en befordring.
   Hans plan var att ge henne en order att lämna sin avdelning i dalen Mono Silke.
   Där skulle de vara utan mat och utan vatten tills de dör. Han visste att Annika var alldeles för lojal för att lämna sina vänner att dö.
   Annika gick i väg från kapten för att möta sin familj, i alla fall hennes mor.
   Louisa stod utan för lägret och väntade på Annika.
   Annika kände genast igen sin mor på det flammande röda håret och det runda ansiktet med de små gröna ögonen. Hon var 37 år. Annika var hennes enda barn.
   Hon hade inte gillat tanken om att hon skulle tränas till striderna i kriget.
   Hon fick syn på Annika som kom gående emot henne.
   Annikas far hade lämnat Louisa när Annika var 9 år han ville hellre arbeta på sin karriär.
   Han skickade både pengar och kort till henne på födelsedagar och vid jul.
   Hans namn var Göran. Han arbetade på ett transport företag.
   Annika har inte sett honom på över 6 år, så hon vet inte hur han ser ut idag men det hon minns är att han var blond med blå ögon. Hans ansiktsform var avlångt precis som hennes eget ansikte.
   Log gjorde han aldrig vad hon mindes. Inte ens på kort hade hon sett honom le.
   Han var nu runt 37 år.
   Annika hade sagt åt sin mor att inte berätta för Göran att hon var en av dem som skulle stationeras i Afrika.
   Louisa och Annika satte sig i bilen. När de körde hem satt de och talade om allt möjligt.
   – Annika jag måste snart tala om för din far att du ska till Afrika och tjänstgöra där!
   - Nej det gör du inte alls han ska inte veta nåt om hur jag har det.
   Och förresten om han vill veta nåt om mig så skulle han inte ha stuckit ifrån oss.
   - Annika nu är det nog han är din far oavsett vad du gör är han din far. Du ska inte heller slösa din energi på att hata honom. Det var inte ditt eller mitt fel att han stack ifrån oss.
   - Jo det var det, vi kunde inte ge honom vad han vill ha.
   Han började arbeta mer och mer till slut var han ju alltid på arbetet sedan efter en tid lämnade han livet som en familjefar.
   Annika hade aldrig förlåtit sin far efter han hade lämnat dem.
   Där avslutades det samtalet och de började tala om vad de skulle göra under dagen.
   - Vad sägs om att träffa farmor Annika?
   - Det går väl för sig.
   Men jag vill då inte tala om pappa eller om vart jag ska stationeras för det vi säger till farmor säger hon till pappa.
   - Annika han har frågat efter dig i en tid nu det varar inte länge innan han kommer till lägret för att tala med dig!
   - Ja men om jag inte vill tala med honom då?
   - Det ska du om du vill eller inte.
   Jag vill att du ska träffa honom innan du går ut i strid så därför är han hos farmor för tillfället.
   - Jaså han har tagit ledigt i fem minuter för att träffa oss. Det måste vara ett nytt rekord.
   - Det räcker Annika! Han tog ledigt för att få vara med dig för att han älskar dig.
   Jag vill inte höra en enda dålig kommentar från din sida idag! Sade Louisa med en sträng röst.
   Annika såg ut genom bildfönstret ut i naturen.
   De körde genom en skogsväg full av tallar, granar och björkar i olika storlekar.
   De vackra träden fick allt att verka sagolikt.
   Annika kände lugnet komma svepande genom kroppen, från tå till topp.
   När hon var som lugnast såg hon en vacker sjö där hon såg flera djur dricka i fred.
   Två älgar fanns där. En älgko och hennes kalv stod där och drack vattnet i sjön, och flera rådjur. Deras vackra färger blandades älgarnas mörk bruna päls till rådjurens nästan helt orange nyans.
   Det fanns även ett par vargar där som drack av vattnet.
   Annika sa för sig själv:
   - Ibland kan även fiender vara vänner. Varför kan inte vi vara vänner med USA?
   - Vad säger du Annika?
   - Jag talar bara med mig själv.
   Hon vände ansiktet ut genom fönstret men då var de redan förbi sjön.
   Mitt i lugnet kände hon sig som många gånger förr övervakad, hon blev spänd och rykte till av minsta lilla ljud.
   - Annika vad är det med dig du är alldeles spänd?
   - Det är ingenting viktigt mamma.
   De närmade sig det ställe där Annikas farmor bodde.
   Annikas farmor hette Johanna Bengtson.
   Hon bodde ensam i ett hus mitt i skogen tillsammans med sin hund Samson som var en Labrador.
   Johanna som ca femtio år var ganska sliten efter att ha tagit hand om Göran själv efter att hennes
   make Samuel hade lämnat henne efter ett gräl om Göran. Samuel var nämligen inte Görans far utan hans adoptiv far. Annika vet inte vem som är hennes farfar, den enda som vet det är Johanna.
   Johanna och Göran satt ute i trädgården och talade om lite allt möjligt.
   De reste sig upp när de såg bilen komma in körande på uppfarten.
   Det stora gula huset med vita fönsterkarmar och svart tak stod där helt ensamt mitt i skogen.
   Den stora trädgården var full av stora och små rosor i alla färger.
   Det fanns även olika fruktträd, det var också syrener både lila och vita.
   Röda och svarta vinbär fanns det gott om.
   Gräset var grönt och varenda träd blommade för fullt.
   När Annika steg ut ur bilen kom doften av alla blommorna till henne och hon njöt av de olika lukterna.
   Hon hade sedan hon var liten lärt sig känna igen olika växter och träd på dofterna.
   När hon stod där och njöt kom Samson springande och tog ett hopp emot henne med en kraft så stor att hon föll baklänges och landade på gruset.
   - Hej Samson värst vad du verkar glad idag då. Sade Annika med skratt i rösten.
   Louisa hade gått upp till Göran och Johanna och sa att Annika skulle stationeras i morgon till hemlig ort.
   - Hon har blivit stor sen jag såg henne senast Louisa. Sade Göran med sin skrovliga röst.
   - Du skulle kanske ha kommit på besök några gånger Göran inte bara jobbat hela tiden.
   Du har inte heller sett hur hon förändrat på 6 år.
   - Louisa det var förr. Jag arbetar inte lika mycket sen jag träffade Tone, hon berättade för mig att jag var tvungen att spendera mera tid med Annika än vad jag har gjort.
   - Vem är Tone om jag får fråga?
   - Tone är min nya hustru! Vi har varit gifta i 4 år nu.
   Hon har själv 4 barn och vi har ett tillsammans. Hur har du det med kärleken om jag får fråga?
   - Jag har ingen ny men det gör inget för jag har Annika. Jag kan även berätta vad Annika kommer att tycka om att du har hittat en ny.
   - Jaså hur då?
   - Hon kommer inte att tala med dig på ytterligare 6 år.
   Och så fortsatte de att tala medan Annika och Johanna lekte med Samson.
   När de hade lekt med Samson en stund gick de upp till huset.
   Annika såg att hennes far inte såg ut som hon mindes.
   Han hade fått lite gråa hår här och där. Han såg sliten ut och hon såg att han hade fått några rynkor under ögonen. Han hade även blivit lite tjockare under åren som hade gått.
   Han började likna sin mor mer och mer men det fanns en del av honom som inte liknade henne.
   Annika gick upp och satte sig på en stol vid sidan av sin mor.
   - Tänker du inte ge din far en kram Annika? Frågade Louisa henne.
   - Jag ger inte kramar till dem som har sårat mig så djupt när inte berättar att de ska gifta om sig.
   - Hur vet du om det Annika? Frågade Göran med en förvånad min.
   - Det vet jag inte, jag bara visste det så fort jag såg dig igen. Det var som om någon sa det till mig.
   Jag vet om mycket som ni inte vet om. Jag vet inte hur men det gör jag.
   Du kan säga till Tone och ungarna att komma ut och presentera sig för oss. Svarade hon beskt
   - Annika så talar man inte om sina syskon!
   - Jag har inga syskon och kommer heller aldrig att ha några.
   - Annika du uppför dig när du är i mitt sällskap, har din mor inte lärt dig nåt vett.
   Annika blev så arg att hon utan att tänka sig vred hon sin far så hon lätt kunde skära halsen av honom med ett knep som de hade fått lära sig.
   När hon hade honom i ett säkert grepp drog hon en kniv från sitt bälte och förde den mot hans strupe.
   Alla var skräckslagna. Tone hade gått ut och sett allt som hade hänt, en efter en kom alla hennes barn
   De två äldsta var bägge med i armen och de hade känt igen taktiken hon använde.
   Dessa två syskon var med i 009 gruppen.
   Annika sade argt till sin far: - Mamma har lärt mig det hon kunde, resten har armen lärt mig!
   Du ska bara uppföra dig i min närvaro far, jag är inte så snäll som du minns mig.
   Jag har blivit stor och väldigt farlig med vapen särskilt knivar.
   Han stod där med blicken på kniven i hennes hand som hon håll i ett hårt grepp.
   Hon släppte honom och satte tillbaka kniven i bältet.
   Hon gick i väg från sin far så han kunde smälta alltihop.
   När hon vände ryggen åt de andra kom de två andra gående bakom henne.
   De tryckte ner henne i gräset. Hon låg där och kämpade för att komma upp, när hon kände en osynlig energi komma in i henne. Hon visste vad hon skulle göra, hon tog och samlade kraft till att hoppa upp baklänges.
   De två syskonen vid namn Eva och Linus som var tvillingar. Hade svart hår och mörk bruna ögon deras ansikten var runda. De var omkring 17 år, de var de främsta i deras läger.
   Annika tog och hoppade baklänges så att Eva och Linus tappade taget om henne.
   Hon landade på fötterna, hon drog genast en kniv i vardera hand.
   Eva och Linus såg numret på hennes underarm, de började gå tillbaka till Tone.
   De sade till sin mor:
   - Hon är en 003 soldat en grupp som är special tränade. De slutar inte förrän deras fiende är död.
   De ska i morgon skeppas till Afrika, bråkar man med en så bråkar man med alla.
   Göran hade hört allt och såg på Annika som hade satt tillbaka knivarna och kom gående upp till dem med bestämda steg.
   Hon ska stationeras i Afrika, det går inte! Det vill jag inte! Tänkte han.
   men hur kunde hon ta det hoppet det är totalt omöjligt att göra. Frågade Tone.
   - Hon är för lik sin farfar alldeles för lik! Svarade Johanna surt.
   - Mor vad menar du? Alldeles för lik? Frågade Göran sin mor.
   - Det jag menar! Hon är lik sin farfar och det kommer att ge henne problem? svarade Johanna.
   - Varför berättar du inte lite om honom mor? Jag vill gärna veta lite om honom.
   - Det kommer jag inte att göra! Sade hon och vände ryggen till sin son och gick in i huset.
   Ja Annika var lik sin farfar på många sätt. Särkilt hennes sätt att handla på.
   Det hände inte så mycket resten av dagen ingen sa ett knyst om det som hänt.
   När de var på väg tillbaka till lägret stannade Louisa plötsligt bilen och sade till Annika:
   - Annika du gick för långt i dag han är din far oavsett vad du än gör.
   - Men han talade illa om dig och det tål jag inte. Det var helt och hållet hans eget fel.
   - Annika du kan inte använda dig av såna ursäkter eller hur?
   Men Annika svarade inte.
   - Du kunde ha dödat din egen far Annika! Gör du så en gång till så är du inte välkommen hem längre. Sade Louisa med en bestämd ton.
   Annika svarade inte nu heller för att hon skakade av vreden som vällde upp i henne.
   Hon satte sig för att se ut genom fönstret när hon såg skepnaden av två män i skogen.
   Hon gned sig i ögonen för att se om det var något ur hennes fantasi.
   När hon öppnade ögonen var de borta.
   De måste ha varit något från min fantasi. Tänkte hon, men jag har aldrig tänkt på två män, inte ens till mina uppsatser i skolan.
   - Annika lyssnar du på mig? Frågade Louisa.
   - Ja det gör jag. Svarade Hon med en trött ton i sin röst.
   Men mamma jag vill inte att det sista vi säger till varandra är från ett bråk.
   Vem vet det kanske blir det sista vi någonsin säger till varandra!
   - Annika säg inte så! Det är klart att vi ska ses igen efter kriget när jag står vid hamnen och välkomnar dig hem från kriget
   - Mamma det är inte säkert att jag kommer hem överhuvudtaget! Ingen kan förut säga framtiden.
   Det var de sista orden som sades mellan dem denna kväll mellan dem.
   Resten av vägen satt de och tänkte på var sitt ämne Annika på vilka var det hon såg skepnaden av i skogens utkant. Louisa satt och tänkte på vad som kunde hända hennes dotter i kriget.
   När de var framme vid lägret stötte de ihop med sergeant Bouvir.
   När Annika gick förbi såg man ett flin så stort att det väckte misstankar bland de andra officerarna.
   När Annika anmälde sig den kvällen anmälde hon sig direkt till kaptenen som frågade vänligt om vad som hade hänt under dagen. Men Annika sa att inget speciellt hade hänt.
   När hon var på väg ut till baracken stannade hon till och frågade:
   - Kapten har ni någonsin känt er övervakad?
   - Ja det har väl alla gjort någon gång hurså?
   - Jag tyckte jag såg några som stod i skogen och övervakade allt jag gjorde men det var väl bara några träd.
   - Det var det säkert men försäkerhets skull säg till mig nästa gång det sker.
   - Okej! Sir god natt! Det är ju en stor dag i morgon. Sade hon och gick ut till sin barack.
   Det var mörkt ute men det fanns en del lampor längs grus vägarna.
   De bruna barackerna gick knappt att se i det svaga ljuset.
   Lägret var byggt på en stor mark. Runt omkring lägret fanns en skog som användes till de olika manövrarna.
   Det fanns ca 40 baracker i lägret och det var bara sovplatserna. Till det skulle även matsalar, kontor och även andra byggnader. Så det fanns ca 80 byggnader i lägret. Det fanns även byggnader utanför lägret men de tillhörde bönderna.
   Annika öppnade dörren in till baracken där alla i hennes klass för tillfället sov eller skrev ett sista brev till sina familjer och vänner. Ingen visste om de skulle överleva striderna i Afrika!